Vilse

Jag läste en liten bok för barnen i kväll som heter "Vilse" av Kristina Westerlund och Sara Gimbergsson. Den handlade om en flicka som tappar bort sin familj i skogen. När hon inte orkar springa eller ropa efter dem mer så stannar hon utmattad vid en gran. Granen får en kram eftersom hon hört att granar visst kan trösta. Hon bygger ett litet bo under den tröstande granen där hon lägger sig för att vila. Innan dess hänger hon sin hårsnodd i en av granens grenar, lägger  små stenar som ett stopp på stigen och gör en pil av grenar för att de som letar efter henne säkert ska hitta henne när de går förbi.  Och så somnar hon.

Det var något med språket i boket som gick rakt in i lilla hjärtat. Fick mig att fundera på det där med att vara vilse. Liten som stor. Att söka. Hjärtat som oroligt slår. Försiktiga steg. När man inte vet om man ska hitta ut. Hitta rätt. Komma fram.

"Hon springer och springer...

Men hjärtat blir bara större och större och snart så går det sönder

Då måste man stanna.

Man måste få stopp på sig och tänka att nu är det bäst att lugna ner sig."

Eller kanske bara ren och skär söndagsblues...

Hälsar Åsa