Jag skulle kunna klaga på vädret.
På sommaren som regnar bort.
På pengar man önskar man hade.
På ditten som är fel och datten som är för mycket.
För lite, för kallt, för starkt, för ont.
Men så tänker jag på skatterna jag hittade i potatislandet. Röda, vackra, gömda låg de under jorden. Jag grävde och blev så glad för varje knöl jag plockade upp. Jag har odlat dem alldeles själv. Mina första. Och de smakar så gott.
Jag tänker på dahliorna som nu står i knopp. Riktiga tuffingar som klarat sig från maffiga snigelangrepp. Blommorna jag plockar i trädgården och ställer i en vas på bordet, de svarta vinbären som dignar från grenarna och den söta rabarbermarmeladen jag brer på mina frukostskorpor.
Och skorna.
Skorna som påminner mig om barndomen och som jag går omkring i både ute och inne med ett litet leende på läpparna. Vickar på tårna. Minns. Så där förnöjt.
Jag tänker på mitt långa sommarlov, på storebror och lillebror och M.
Vi har det faktiskt riktigt bra. Tillsammans.
Vi klarar oss fint trots ditten och datten och allt det där andra som skaver och gnager.
Och regnet.
Hade jag haft Ernst vid min sida hade han säkert kunna uttrycka det hela med någon doftande och sprittande metafor.
Men det är bra så här.
Bra
Hälsar Åsa