Onsdag

I bilen på väg till stranden.
På radion P1 och dagens sommarpratare.
En sång. The lake. Texten skriven av Edgar Allan Poe.
Så vacker. Så otroligt vacker.
Ville bara stanna upp och lyssna i stillhet.
Men med en bil full med badsugna barn är det bäst att köra vidare.
Man stannar inte när man äntligen fått in alla barn. Alla sitter där de ska, är fastspända och hyfsat glada. Ingen som behöver kissa eller som slår på någon annan. Ingen som har glömt någon viktig leksak eller som " jag ska bara..."
Man kör vidare. Hur bra musiken än är och hur mycket stillhet man än önskar sig just då. Inte stanna. Inte bara så där. Det har jag lärt mig.
Mot havet.

Lampskärmen som jag och pojkarna pyntat med träpärlor hamnade i körsbärsträdet utanför köksfönstret.
Trädet med de sura bären. Så sura att tom fåglarna ratar dem.
Trädet som vi funderade på om vi egentligen borde ta bort eftersom det är gammalt och lite vingligt och står så nära huset. Det är inte stort men ändå tillräckligt i storlek för att kunna göra skada om det skulle falla mot huset i en höststorm eller liknande.
Men det står så fint där utanför fönstret. Vi känner på det lite då och då och försöker kolla dagsformen. Försöker prata snällt med det. Klappa på stammen. Gulla lite.
Nu hänger gamla lampskärmen där och gungar så sakta i vinden. Hoppas nu bara inte fåglarna ger sig på pärlorna i tron att de också är bär.
Söta och goda bär.
Av trä.

I morgon får vi finbesök på Höjden.
Det blir trevligt minsann.
Trevligt har vi i och för sig redan eftersom söta lilla kusin I och L är och hälsar på.
Storebror och lillebror (som nu känner sig som en liten storebror) är alldeles till sig av ömhetsbetygelser.
Så mycket kärlek. Och en anka som äntligen får känna sig uppskattad.
Solen lyser väl i morgon med?
Fika blir det i vilket fall.
Och besök.

Hälsar Åsa