Jag ska bara...i skymningen

Jag går ut i trädgården för att säga "hej, nu är jag hemma igen" - om de nu saknat mig där ute. Jag har i alla fall saknat dem. Skymningen faller och jag ska bara gå en liten runda innan det blir helt mörkt. De trötta barnen var alldeles för trötta för att somna så tidigt som de egentligen borde. Det finns kvällar och det finns k v ä l l a r. Har ni läst Alfons Åberg när han "ska bara..." så vet ni precis.

I trädgården är det tyst och stilla och jag konstaterar att det kommer att bli mycket äpplen i år, solrosorna som tidigare skrek från sina för länge sedan urvuxna tråg v r å l a r nu om att de vill ha mer plats. Jag lovar mig själv och dem att så i morgon ska ske, myggorna surrar i mitt öra, på tomatplantorna börjar det växa tomater - minsann, rabarbern växer så det knakar och deras blad är så vackra, några sniglar blir slaktade av bara farten, myggorna surrar irriterande mycket, jag äter lite av salladen som kommit upp, konstaterar att jag nog bör gallra bland morötter och rädisor, kommer på ett fint ställe där några av dahliorna kan stå ( de som inte heller blivit planterade ännu), hoppas att rådjuren njöt riktigt mycket av alla jordgubbsplantorna som de åt upp, funderar lite till på hur jag kan skydda mina odlingar från glupska djur innan vår inhägnad är klar....

Jag är på väg in flera gånger men varje gång är det något nytt som kallar och jag "ska bara...". Det är så härligt att se allt som har hänt under de dagar vi varit borta. Upptäcka nytt. På väg in igen fastnar ögonen på schersminen som har börjat blomma. Underbara, vackra. Doftar sommar.  Inte kan man gå in då. Jag ska bara...

Hälsar Åsa