Att trädgårdera

Tomten kom med en hel del nya trädgårdsböcker till mig. Härligt att få öppna nya böcker fyllda med vackra, inspirerande bilder och få lära sig nytt och mer. Jag skulle vilja tipsa om flera av dem för er och börjar med  "Om lusten att trädgårdera" av Henrik Valentin som är en krönikesamling med olika trädgårdsrelaterade ämnen som te x "Modet att kasta en ros", "Fula blommor och vackra ogräs" och "Får en trädgård vara rolig?". Texterna är lättlästa och skrivna med stor kärlek till trädgården. Henrik Valentin undrar varför vi ska kalla något som så många av oss finner så mycket glädje och njutning i för arbete? Att använda ordet trädgårdera speglar bättre den lustfyllda sysselsättning som vi trädgårdsälskare finner i att vara ute i trädgården och påta, gräva och plantera.

Min egen trädgårdsförälskelse är fortfarande ganska ung. När vi flyttade till huset på Höjden för 3 1/2 år sedan fanns det ett intresse för trädgård mycket tack vare mina trädgårdsintresserade föräldrar men någon egen erfarenhet av att ta hand om en trädgård fanns inte efter alla år i lägenhet i stan. Det var med stor tillförsikt och trevande, försiktiga händer vi kände in allt det nya med både trädgård och hus. Till en början handlade det helt enkelt om att försöka få grepp om så grundläggande (och tråkiga) saker som hur ofta man behöver klippa gräset osv ;-)

Det riktiga intresset för trädgården vaknade egentligen inte till liv hos mig på riktigt förrän allt annat slocknade. För ca två år sedan sa min kropp ifrån. "STOPP. Inte mer. Nu måste du STANNA upp. Du orkar inte fortsätta så här". Kroppen hade skickat ut den ena signalen efter den andra som jag bara ignorerade eller förträngde. Istället jobbade jag på och körde på i mitt intensiva, vanliga tempo. Ett samtal från min mamma  fick slutligen proppen att gå ur mig en dag. Frågan "Hur mår du?" var den som fick den lilla energi jag hade kvar att rinna ur mig och jag blev liggande i vad som kändes som ett tomt svart hål utan ork, kraft och aptit. Jag hade innan dess aldrig riktigt kunnat förstå det där med att bränna ut sig och vad det egentligen innebar. Hur var det verkligen möjligt att tömmas på all energi? Att inte orka? Men nu vet jag hur det känns att verkligen inte orka någonting och att vara så obeskrivligt trött även om allt du gör är att ligga still och sova. Det enda jag hade någon som helst lust till eller kunde uppbringa lite kraft till efter ett tag var att gå ut i trädgården och gräva och påta. Eller bara sitta. Där i trädgården kände jag inga som helst krav på mig själv. Jag behövde inte prestera eller visa resultat. I trädgården fanns det ingen fröken Duktig.

Trädgården har blivit mitt andningshål som jag tillbringar allt mer tid i. Jag accepterar att jag inte KAN så mycket och kan vila i det och bara njuta av stunden. Det som hinns med hinns med och är fullt tillräckligt. Ingen tidspress. Även om jag planerar och har idéer vad jag vill göra i trädgården så känner jag ingen stress. Trädgården är och ska vara njutning och avslappning för mig även om det ofta innebär många fysiskt tunga moment. Men det är ju bara en del av det fantastiska. 

Jag arbetar inte i trädgården. 

Jag trädgårderar. 

Hur gör du?

Hälsar Åsa