onsdag 19 september 2012

Minns ni?


I natt drömde jag att jag befann mig i huset i vilket jag bodde under mina första år
Huset som jag egentligen bara minns ordentligt av hur det såg ut från utsidan. Brunt trä, vitspröjsade fönster. Minnena från insidan tror jag egentligen kommer från fotografierna i mina föräldrars fotoalbum
Eller? Det är svårt att veta vad som är vad
I natt var jag i alla fall där...

Jag vandrade med ljudlösa, lätta steg från rum till rum
såg de gröna väggarna i vardagsrummet, trappan upp till ovanvåningen
jag såg mig själv som nyfödd bebis ligga på mina föräldrars säng med min storebror bredvid mig,
min farmor i soffan som med försiktiga händer öppnade en julklapp och sedan slätade till inslagningspappret för att spara, mamma utklädd till tomte i svart päls och toppluva. Jag som blev livrädd och gömde mig bakom soffan. Det åttakantiga bordet i vardagsrummet vid vilket mina yngre bröder blev döpta och jag ville heta Krister.
Och trädgården. Den stora med den vidunderliga rhododendronbusken. Eller var det flera? Framför denna gick min farmor med mig som nyfödd i sin famn. Min morfar i brun mockajacka som sitter och fikar i hammocken. Pappa som målar husväggarna bruna och har ett skägg som fortfarande är långt ifrån att bli grått, mammas jättestora glasögon á la 70-talet och hennes vackra stora leende, min storebror som skjutsar mig på sin trehjuling. Den stora björken och grinden man kunde sitta på. Tidlöshet, år som fladdrar än hit än dit. Bilder, fragment.

Trädgården. Jag skulle vilja minnas mer av den. Upptäcka den. Den stora. Hemlighetsfulla.
Efter att vi flyttat från huset styckades tomten av och det byggdes flera nya hus på den. Tre tror jag. Eller var det två?
Jag skulle vilja besöka vårt gamla hus igen. Trädgården. Hur ser det ut där nu? Finns det någon rhododendronbuske kvar? Knacka på dörren och säga hej. Berätta. Om min mormor och morfar som bodde där på somrarna när det fortfarande bara var en sommarstuga. Hur de satt där inne i stugan med min mamma på kvällarna under kriget med neddragna gardiner för att det skulle vara helt mörklagt. Om hur mina föräldrar långt senare byggde om och till sommarstugan så att den kunde rymma hela vår stora familj året runt. Jag skulle berätta om tant Greta, hon med den lilla vita pudeln i huset mitt emot, som bakade skorpor som jag och min storebror fick smaka, grannens stora körsbärsträd (finns det kvar?) i vilket vi barn kunde sitta gömda och mumsa i oss bär länge, länge. Tårepilarna...

Drömmar och minnen. Gulnade fotografier. Familjemedlemmar jag knappt hann lära känna. Tänk så viktigt att deras historia lever vidare genom bilder, berättelser och minnen.

Vad kommer mina barn att minnas? Vad kommer de att berätta? Om huset på Höjden, mormor och morfar, farmor och farfar. Trädgården. Livet.

Vad minns ni?

Hälsar Åsa

12 kommentarer:

  1. Vilken fin dröm, och minnen. Fotoalbumen är så fint att ha för att minnas, men nu har man ju nästan inte riktiga album till bilder, kanske en blogg får ersätta albumet. Vardagsbilder tycker jag mest om, det som gör att man minns den där vanliga dagen när barnen fick vattenkoppor eller hittade en fin sten på stranden. De minnena vill jag spara. /Liv

    SvaraRadera
  2. Ibland så blir nog minnen och fotografier sammanblandade. Blir som en saga att läsa dina. Jag har börjat en dikt som jag skrivit så; "Mitt tidigaste minne är kanske ett fotografi..." Ibland tänker jag att det är bäst att ha kvar de fina minnena och inte se det med vuxna ögon. Kan bli så att det inte stämmer med man vill minnas...

    SvaraRadera
  3. Jag funderar också ibland över vilka bilder från sin barndom som mina barn sparar inuti sig. Vad etsar sig fast? Vilka ögonblick? Vilken stämning är det i deras minnesbilder?
    Jag hade själv en underbar barndom och jag önskar såklart att mina egna barn ska kunna minnas tillbaka på sin barndom med samma känsla.

    Kramar // AH

    SvaraRadera
  4. Vilken spännande dröm! Jag har aldrig drömt något liknande men för ett par år sedan fick jag möjlighet att komma in i gården som min farmor och farfar hade när jag var liten. Jag var 3,5 år när de flyttade därifrån men jag tro att mina första minnen kommer därifrån. Jag ser mig själv gå med min hand i farmors över ängarna. Vi gick till farfar som jobbade i skogen. Vi hade kaffekorg med oss. Minnet är så tydligt så jag tror verkligen det är ett riktigt minne.

    Jag hoppas så klart att våra barn minns sina första år med värme och glädje men ibland när vi pratar så har andra saker fastnat hos dem och ibland är det rena fantasier. Så är det ju med små barn. Fantasi och verklighet ligger nära.

    Kramar

    SvaraRadera
  5. Du skriver så fint och du drömmer så fint! Ja, undrar vad det är man minns egentligen? Vad är mina egna minnen, vad har berättats för mig, vad har jag sett på bild? Oavsett vad så minns jag farmors ringblommor nedanför hennes trappa och hur de doftade när jag plockade. Och smultronstråna. Och mormors famn.

    Vill du följa med på mingel nästa söndag? :) Kram Hanna

    SvaraRadera
  6. Å, Åsa. Ett inlägg som nästan är för emotionellt för mig just ikväll.

    Men jag minns. Flera hus, som jag har i mitt hjärta. Ibland drömmer jag också att jag går in i dem igen. Då vill jag inte att det ska vara en dröm, jag vill att det ska vara på riktigt.

    Varm kram!

    SvaraRadera
  7. Åh vad du beskriver det bra!! Jag sitter faktiskt och gråter en skvätt när allt väller över mig...;). Har många gånger undrat vad mina barn kommer ha med sig av vår tillvaro här på landet, Lyckans lilla hus och sin trädgårdstokiga lilla mamma.
    Ha en underbar dag! KRAM Marie

    SvaraRadera
  8. Vilka fina minnen du har och så tydliga de verkar! Ett jättefint inlägg som griper tag och får en att nästan handlöst kastas tillbaks till sin egen barndom och minnen därifrån. För visst har vi minnen - minnen som säkert präglat oss i fortsatt livet dessutom. Så viktigt att minnena finns kvar även om det verkliga, materiella sedan länge är utsuddat och förändrat.

    Tack för ett jättefint inlägg!
    Lisa

    SvaraRadera
  9. Men gör det! Åk dit!! De skulle ju bli jätteglada att få lite historier om huset och platsen! Det jobbigaste med att besöka en plats man bott på är väl om allt är skövlat och borta, men då vet du!

    SvaraRadera
  10. det är ju så fantastiskt det där med barndomsminnen. känner igen mig så så mycket när du skriver, beskriver så fint. älskar detta inlägget. hela jag består av barndomsminnen. och hur jag kan känna att jag inreder med färger och mönster som jag vet hade satt sig i mitt sinne som Liten, för barnens skulle, och deras framtida minnen..mmm..blir nog ett inlägg om det en dag känner jag.. :)
    men jag tycker också du ska åka dit. det skulle jag absolut göra om jag var du, hade inte kunnat låta bli :) vi bodde alltid på samma ställe och min pappa bor där än, så vi har liksom allt det där kvar..
    och grattis till lillebror på lördag..*****

    kramar Lycke

    SvaraRadera
  11. such a lovely post, thank you for sharing your dream. It sounds so vivid with so many details

    SvaraRadera
  12. Min barndom består av lösryckta fragment, det är väl därför barndommen blir så magisk. Man ägde aldrig ansvaret och konsekvenstänkandet. Du har säkert platser eller ögonblick, som du kommer ihåg. men hur du tog dig dit och när det var, har du ingen aning om.
    Tack för en fin läs-stund, och vacker bild.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for Blogger...